previous; Buffy öppnade dörren in till sitt hus. "Hallå?" Skrek hon och kollade runt. Xander, Willow och Dawn kom ut från köket. Buffy log, "hej." Men deras munnar var raka sträck. Inga leende alls. "Vad är det?" Frågade hon bekymrat. "Det är någon som vill träffa dig", muttrade Xander. Buffys leende försvann också. Spike kom sakta utgående från köket. Han var som vanligt klädd i sin svarta kappa och hans blonderade hår var lite rufsigt. Han log.
"Spike..." Suckade hon lättat.

Buffy's perspektiv.

Jag slängde mig in i hans famn. Åh vad jag hade saknat hans doft. Hans hårda bröst och kramarna. Han omfamnade mig och jag kände hur han drog in min lukt i ett långt andetag. "Buffy." Det var det enda han sade. Han stod helt stilla och höll mig hårt intill sig. Jag drog fingrarna genom hans hår. Jag visste inte om jag skulle göra det eller inte men jag kunde inte hjälpa det - jag kysste hans läppar försiktigt. När jag drog ifrån mitt huvud drog han mig intill sig igen. Han kysste mig, hårdare denna gången. Det var som om hans läpparna hungrade efter mina. Och mina läppar hade precis inget emot det. Men jag kände de andras blickar bränna på oss och släppte motvilligt hans läppar. "Hur... men... var..." Han avbröt mig. "Jag ska berätta allt."
Jag nickade sakta. "Okej." Vi satte alla oss runt köksbordet och jag tog vår uråldriga telefon och ringde Giles. Han kom på mindre än fem minuter och nu satt även han på sin plats.
"Du kan börja." Han nickade menande åt Spike.
"Jag kom till något som liknade himlen. Men jag förstod snabbt att jag inte kunde vara i himlen. Inte efter allt jag har gjort. Sedan träffade jag Anya, och Clem...."
Xander avbröt. "Anya?!" Spike höll upp händerna. "Jag ska förklara om du låter mig berätta klart!" Fräste han.
"Förlåt. Fortsätt."
"Jag vet att vi alla tre inte har varit världens bästa människor. Men jag visste in var vi befann oss. Det var inte himlen och verkligen inte helvetet. Det närmaste helvetet jag kom där var att du inte var där", sade han och log mot mig. Jag log såklart tillbaka med tårar i ögonen. Det var så skönt att se honom igen. När vi stod där i skolan och jag såg hur han sakta men säkert försvann med halsbandet kändes det som om hela min värld försvann.
"Anya..." Xander kollade på Spike.
"Anya ja, hon är också tillbaka. Det var hon som fixade oss tillbaka."
Xander log stort, "det låter som min tjej det."
"Du lämnade henne vid altaret..."
Xander kollade hotfullt mot Spike, "inte ett ord till!"
Jag tog Spike i handen och gick därifrån, upp på övervåningen innan de började bråka på riktigt.
"Vad vill du göra?" frågade jag. Han stannade mig. "Jag vill bara lägga mig. Hålla dig tätt intill mig och aldrig mer behöva resa mig därifrån. Aldrig mer behöva vara utan dig."
Jag log åt tanken. Det lät så bra. "Du kommer aldrig mer behöva vara utan mig. Om du lovar mig att jag aldrig mer kommer behöva vara utan dig." Han log stort och skrattade svagt. "Det är en deal."
Jag ledde han in i mitt sovrum. Jag lade mig i sängen och han lade sig tätt bakom mig. Jag lade mig närmre honom och hans lade sin arm över min midja och klämde hårt. "Jag älskar dig." Viskade han. "Och jag älskar dig", sade jag. Jag menade det. Jag älskade honom. Han borde veta det vid detta laget. Jag vände mig mot honom och satte mig upp lite.
"Vad är det?" frågade han bekymrat.
"Spike..." Började jag. Jag såg på hans ansiktsuttryck att han var orolig. Tårarna började rinna ner för mina kinder. Han torkade bort dem med sin hand. "Buffy?"
Jag försökte hindra tårarna men det gick inte. "Du förstår inte hur orolig jag har varit. Och hur mycket jag har saknat dig!" utbrast jag. Han log. "Hur tror du det har varit för mig då?" frågade han.
Jag skrattade lätt mellan tårarna. "Jag skräms inte av allt jag ser dagligen. Alla monster och allt jag behöver möta. Jag kan handskas demoner, spöken, döden, vampyrer, vänner och allt det där. Inget av det skrämmer mig. Det enda som skrämmer är vad jag känner för dig. Vad vi har. Vår kärlek."
Han log och drog min ännu närmre, "du behöver inte vara rädd", sade han. "Jag känner samma sak."

Xander's perspektiv.

"Jag ska gå och prata med Anya", sade jag och reste mig från stolen. "Men du vet hur inte ens var hon är", sade Willow. "Och hon kanske inte ens vill träffa dig", lade Kennedy till. Jag kollade surt på henne. "Jag ver precis var hon är. Sen får vi väl se om hon vill träffa mig eller inte." Jag skyndade mig ut innan de hann säga något annat.
Regnet vräkte ner där ute, mina fötter plaskade i de djupa pölarna som hade bildats på marken. Sunnydale. Jo visst.
Jag gick raka vägen till vår gamla lägenhet. Jag visste att jag skulle hitta henne där. Hon älskade den platsen. Jag kunde se hennes besvikna ansikte när hon upptäckte att den inte fanns längre.

Jag såg henne sitta där i regnet. Hennes hår låg fastklistat mot ansiktet och sminket hade runnit. "Anya..." sade jag med svag röst. Jag var så glad och se henne. Hur hon än såg ut var hon alltid lika vacker. Hon kollade upp på mig men vek av med blicken lika snabbt igen. Jag satte mig bredvid henne.
Jag lade en hand på hennes axel. "Jag vet att jag lämnade dig på vårt bröllop och allt. Men vi hade den där sista natten. Den var väl ganska bra?" Jag behövde någon form av bekräftelse av att hon fortfarande brydde sig om oss. "Perfekt." svarade hon. Jag rörde inte en min men inuti sken jag av lycka.
"Jag hade tänkt berätta om lägenheten", sade jag. "Men du har liksom inte varit... här." Hon kollade på mig. "Jag var död, Xander." Det lät så ironiskt i mitt huvud men det var sannigen. "Jag vet", sade jag. "Men det jag vill komma fram till är att jag har saknat dig."
Jag tyckte jag såg ett svagt leende bildas i hennes mungipor. Hon slängde sig på mig och kysste mig hårt. Jag besvarade kyssen och log samtidigt. Samma gamla Anya. Lika galen. Lika sexgalen. Jag skrattade nästan åt tanken. Anya. Min Anya. Jag stoppade henne lite och tog hennes huvud i mina händer. "Anya. Jag älskar dig. Jag är ledsen att jag gjorde som jag gjorde. Jag blev bara rädd. Rädd för framtiden, vad som väntade. Vill du börja om? Jag förstår om du inte vill men jag måste i alla fall chansa, annars kommer jag aldrig få reda på det."
Hon log snett. På bara ett sätt hon kunde. "Ja, jag vill. Jag älskar dig med", sade hon och slängde sig på mig igen. Jag tog ett hårdare tag om hennes nacke och tryckte henne in mot mig. Jag kände hennes lukt. Jag hade saknat den. Fast hennes hår var blött av regnet kunde jag känna den igenkänliga, ljuvliga doften av hennes schampoo.

Vi måste ha somnat där på trottoaren. För jag vaknade av att Anya står upp och viftar med händerna i luften med ett skräckslaget ansiktsuttryck. "KANINER! KANINER! TA BORT DEEEEM!" Jag skrattade tyst åt henne. "Anya, älskling, här är inga kaniner. Du drömmer."
"KANIIIIIIINER! DESSA JÄVLA KANINER! TA BORT DEEEEM!!!" Jag drog henne in i min famn. "Här är inga kaniner." Hon öppnade ögonen. "Kaninerna?" frågade hon. "Du drömde", skrattade jag.

Buffy's perspektiv.

Jag lyssnade på Spikes lugna andetag. Det fanns inget bättre ljud. Jag kunde ligga i timmar och lyssna på det. Jag puttade försiktigt på honom. Jag såg att solen var uppe för längesen och att det antagligen närmade sig eftermiddag. "Spike. Vi måste gå upp." Han öppnade ögonen och kysste mig hårt. Hur kunde han alltid vara så pigg?

Solen hade precis gått ner, jag och Spike gick hand i hand genom det man knappt kunde kalla stan. Det kändes skönt att kunna göra det. Gå hand i hand som ett normalt par.
"Nämen oj, vilka har vi här? Är det inte Ken och Barbie?"
Både jag och Spike vände oss snabbt om. Spike suckade. "Allvarligt? Angelus? Igen?!"
Jag himlade med ögonen, "igen."
"Så, Buffy, den där bullen du pratade om, den är alltså klar nu då?"
Spike kollade oförstående på mig. "Jag förklarar sen", suckade jag. Angelus skrattade. "Jag menade inte att göra någon orolig", sade han och kollade på Spike. "Ni är så gulliga så. Låt inte mig störa."
"Det är liksom redan för sent", sade jag.
Angelus skrattade igen, mer hånfullt denna gången. "Jag har hört att din pappa har det väldigt bra i Los Angeles för tillfället." Han sade det på ett ironiskt sätt, sedan log han snett och var borta innan vi hann blinka.

previous; "Beställa pizza och sova på golvet med sovsäckar. Som utflykt?" Dawn nickade, "deal." Jag log och gick och ringde pizzerian. Jag kom tillbaka och fick se Dawns äcklade min. "Vad är det?" Frågade jag. "Blod." Jag kollade på väggen. "Välkommen tillbaka älskling." Var inskrivet i blod. "Angel." Suckade jag. "Gör det något om vi sover där uppe?" Frågade Dawn. Jag skakade på huvudet, "absolut inte. Pizzan kommer snart." Hon log. "Dawn, du vet att jag älskar dig va? Jag säger det allt för sällan." Hon log, "ja det gör du. Detsamma." Jag lade armen över hennes axlar och ledde henne till trappan, "vi väntar där uppe på pizzan!"


"Dawn! Dags för skola!" Buffy sprang upp för trappan och drog av täcker från Dawn som grymtade något och vände sig om. "Upp!" Dawn öppnade försiktigt ögonen och kisade. "Kan du inte ta ner persienen i alla fall?" Mumlade hon. Buffy skakade på huvudet. "Nej. Du ska upp. Det är skola." Dawn satte sig upp och gned sig tre gånger i tinningarna. "Jag tror jag är sjuk." Buffy visste att hon ljög. "Jag är inte dum", sade hon. "Jag har också varit tonåring." Dawn suckade och reste sig ur sängen. Buffy stod kvar vid dörröpnningen. Dawn vände sig mot henne. "Kan man få byta om ifred eller?" Buffy höll ursäktande upp händerna och gick ut. Ytterdörren smällde igen där nere. Buffy skyndade sig ner för trappan och möttes av Xander och Willows leende. "Hej, Buff!" Sade Xander glatt. "Hemskt vad du är glad." Fnissade Buffy.
"Ska vi alla följa Dawn till skolan?" Frågade Willow.
"Visst", sade Buffy.
Dawn kom ner för trappan och alla tre vände sig mot henne och log. "Vad är det nu?" Frågade hon bekymrat.
"Vi ska följa dig till skolan!" Sade Willow och log ett sånt leende som bara hon kunde göra. Dawn suckade. "Ni skojar."
Hon gick ut i köket och lade pålägg på mackorna som redan stod framme.

Skolan såg ut precis som den alltid hade gjort. Fast staden nästan precis hade blivit återuppbyggd var skolgården full av ivriga elever. "Sunnydale, staden som försvann." Alla pratade om det. Och det var såklart ett mirakel att de hade lyckats få tillbaka hela staden. Inte ens Buffy förstod hur det hade gått till. Det borde ha tagit en evighet men det hade knappt tagit två år. Dawn skulle börja sista året i high school. Buffy kom ihåg sitt sista år som om det vore igår. Året allt hade blivit fel. Året som skulle bli hennes och hennes vänners bästa. Skolan hade blivit sprängd i bitar, Faith låg i koma, Angel lämnade henne och åkte till Los Angeles. Det enda possitiva var väl att rektorn blev uppäten av borgmästaren. Borgmästaren - en uråldrig demon som valde att uppmana sig exakt på deras avslutning. "Jag går in nu." Dawn puttade på Buffy som hade fastnat i sina tankar. Hon kramade om henne. "Hejdå Dawn, ha en bra dag."
"Detsamma."
"Jag sticker ner och ser hur det går för Giles med magic box. Ses vi sen?" Willow och Xander nickade.

Magic box var nog det enda de inte hade lagt ner så mycket tid på att bygga upp igen. Skylten satt helt snett och alla saker från affären var såklart borta och ingen hade brytt sig tillräckligt mycket för att skaffa nya. Buffy öppnade dörren och som vanligt hördes det igenkänliga ljudet av klockan som ringde varje gång man öppnade. Den kunde de sätta tillbaka ja. "Giles?" Han kom fram från bakrummet. "Åh Buffy", sade han. "Vad bra att du kom. Jag skulle behöva lite hjälp." Buffy suckade, "såklart." Men hon hade inget emot det. Tvärtom. Hon var glad att kunna hjälpa till med normala saker för en gång skull. "Vad vill du ha hjälp med?" Giles lutade sig över glasdisken. "Jag vill att du beställer hem det som står på denna lappen." Han räckte en lång lapp till Buffy. Hon läste igenom den. Salvia, drakblod, levande hand, claddagh ring, silverkors, vigvatten, pentagram halsband, vita kritor, osiris urna, rökelser och mycket mer. Great, det var det normala. Vad hade hon förväntat sig?
"Men Giles, osiris urna är nästan helt omöjlig att hitta."
"Kolla Ebay!" Sade han och gick in i bakrummet igen. Buffy satte sig vid Giles gamla macbook. Det måste var den äldsta modellen. Minst. Det skulle inte förvåna henne om han hade tillverkat den själv innan de ens fanns.
Osiris urna fanns, förvånadsvis - på Ebay. Hur kunde Giles alltid veta? Men vad behövde han den till? Var han rädd att någon av oss skulle dö igen, eller vad hade han planerat? Men det var väl alltid bäst att vara på den säkra sidan. Speciellt nu med Angelus och allt.

Buffy öppnade dörren in till sitt hus. "Hallå?" Skrek hon och kollade runt. Xander, Willow och Dawn kom ut från köket. Buffy log, "hej." Men deras munnar var raka sträck. Inga leende alls. "Vad är det?" Frågade hon bekymrat. "Det är någon som vill träffa dig", muttrade Xander. Buffys leende försvann också. Spike kom sakta utgående från köket. Han var som vanligt klädd i sin svarta kappa och hans blonderade hår var lite rufsigt. Han log.
"Spike..." Suckade hon lättat.