previous; Giles rynkade äcklat på näsan. Han hatade tanken på Buffy och Spike men var tvungen att acceptera det.
"Jag förstår." Sade han. "Men det kommer bli bättre, det vet du."
"Jag är inte säker." Tårarna höll på att ta över och hon torkade näsan med tröjkanten. "Det känns som om jag är ett stort svart hål som inte kan läkas."
Hon lade i Giles knä och grät tills hon blev helt tom. Giles strök hennes över håret. "Giles, du har alltid varit som en pappa för mig." Sade hon. "Tack." Han log och nickade, "du är som min dotter. Och du kommer alltid vara."


(Spikes perspektiv)

Jag kände en hård smäll mot min rygg men samtidigt var det som om jag svävade. "Buffy?" Det var det första jag fick upp i mitt huvud. Buffy. Var var hon? "Buffyyy?" Min röst ekade och nådde inte längre än till närmsta täta vägg. "Var är jag?" Jag hörde ett lätt, retligt skratt. "Du är inte kvar på jorden i alla fall."
Jag vände mig om och snubblade nästan på min långa, svarta jacka. En stor stol fick skapelse framför mig. Jag såg dem kvinnliga ansiktsdragen och den smala, formade kroppen. Den bruna håret var uppsatt i en en fin frisyr på huvudet och i handen höll hon champange.
"Bloody hell... Anya?!" Utbrast jag. "I egen, hög person."
"Bloody hell..." Upprepade jag men kom snabbt på andra tankar igen. "Var är jag? Är jag i himmeln?"
Hon skrattade, "himmeln? Snarare helvetet." Jag sparrade upp ögonen, "hur kan jag vara i helvetet?" Hon fnös, "hur hade du inte kunnat vara i helvetet?"
"Okej, där hade du en poäng. Men jag fick min själ tillbaka." Hon viftade lugnande med handen, "lugna dig, vi är inte i helvetet. Jag vet inte var vi är."
"Vänta..." Fick jag fram. "Är du drottning här?!" Hon log, "typ." Jag fick upp handen till huvudet och kände blodet som gick från pannan till kinden. "Vad hände?"
"Kommer du inte ihåg?" Frågade hon. "Du räddade alla, med hjälp av halsbandet. Fast själv sögs du in i det."
"Och du dog?" Frågade jag. "hey! Jag dog inte." Jag tittade på henne med rynkad panna, "eh jo det gjorde du."
Hon suckade, "ja okej då. Men jag gillar inte att uttrycka det så."
"Hur ska man uttrycka det då?" Hon ryckte på axlarna till svar. "Men hur kan det komma sig att vi båda är här fast du är död och jag typ bara sögs in i, eh... halsbandet."
"Fråga inte mig."
"Du är drottningen." Hennes röda tunga syntes och skrattet bubblade upp i mig. Vad hade hänt med mig? Hur kunde jag vara så glad? Sen jag hade blivit vampyr hade jag nog skrattat runt 50 gånger av lycka.
"Jag vet ingenting, okej?"
"Okej." Sade jag och höll upp händerna i försvar. "Men varför är allt så vitt?"
"Fortfarande, jag vet inte."
"Okej, okej."
"Hey, var är jag?" Både jag och Anya vände oss hastigt om. "Clem?!" Utbrast jag fövånat. Jag gick fram till honom och slog honom på ryggen. "Hur är det kompis?"
"Jag är död, och du frågar hur det är?" Jag ursäktade mig, "men det är inte säkert att du är död. Jag är inte död i alla fall. Jag sögs bara in i halsbandet."
"Låter mycket bättre." Svarade han. Jag himlade med ögonen, "jag är allvarlig."
Sedan suckade jag och satte mig ner, "buffy." Viskade jag. "Hon lever." Sade Anya glatt. "Det är inte det. Jag kanske aldrig mer får se henne."
"Du kommer få se henne." Försäkrade Clem. Jag kollade förvånat på honom. Han pekade neråt och fick se Buffys gyllenblonda lockar studsa mot hennes axlar samtidigt som hon tränade med Giles. "Buffy." Suckade jag lättat. Hennes ansiktsuttryck var spänt men hennes underbara leende fanns ändå på läpparna. "Ser du?" Frågade Clem. Jag nickade, "jag måste få träffa henne."
"Det blir nog lite svårare. Hur kommer man härifrån?"
"Hur ska jag veta det?" Svarade jag. "Det är det jag menar." Sade Clem.
"Jag vet inte hur. Jag vet verkligen inte. Men jag måste härifrån. Jag måste träffa henne."

Bianca om Buffy the vampire slayer season 8 - It feels like you're near me.:
Den är ju jätte bra!!! Oh shit vad jag lipade när spike dog.. herre! Eller när Fred/Illyria och Wesley har sin döds/kärleks scen i säsong 5 av Angel!!
Men i alla fall: Fortsätt skriv, kan inte vänta tills nästa del!! :D xx

svar; Åh, tack så jätte mycket! Blir super glad! Ja jag med, har nog sett det avsnittet 20000 gånger men lipar lika mycket. Likadant när Anya dör. Åh ja. Dem tar bort alla bra karektärer. Och hur kan Angel ens sluta så?! Olagligt! Men tack så jätte mycket iaf, om jag hinner så kommer ett nytt i morgon! :) xx

Buffy hörde det störade tickande ljudet från klockan i hallen. "Giles?" Hon hörde sin egna gälla, nervösa röst. "Det har snart gått två dagar. Var håller han hus?" Giles kom in och satte sig på stolen bredvid henne och putsade sina glasögon. "Han kommer nog snart." Sade Giles med sin brittiska dialekt.
Willow kom instudsande med Kennedy bredvid sig. Buffy reste sig upp, "hittade du något?" Frågade hon Willow. Willow skakade på huvudet, "min spårningsformell visade ingenting."
Buffy suckade och sprang upp för den lilla spiralltrappan. Sen Sunnydale försvann har dem bott i ett litet hus i Londons minsta kvarte. "Xander?" Skrek hon. Xander hade förlorat allting som betydde något för honom, Anya. Och därav satt han på sitt rum dagarna i enda och läste. "Xander?" Buffy öppnade dörren till hans rum och fick möta en förvånad Xander. "Vad är det Buffy?" Frågade han. "Har någonting hänt?" Buffy skakade på huvudet, "nej, men har du hört något av Spike?" Denna gången var det Xanders tur att skaka på huvudet, "nej. Vadådå?"
"Han har inte hört av sig. Jag börjar undra om någonting har hänt." Suckade Buffy.
Xander gick fram och kramade Buffy hårt, "det löser sig." Sade han. Buffy log, "tack. Hur är det förresten?"
Han log lite snett, "bättre." Hon log och klappade honom på kinden. "Du är min klippa, Xander."

Vardagsrummet var litet och alla fick trängas för att få plats. Alla satt i en ring runt Willow som skulle prova sin formell igen. Hon började babbla några konstiga ord som ingen förstod. Som vanligt blev hennes hår svart till en början med avtog sedan till hennes vanliga, röd-orangea hår. "Hittar du något?" Viskade Buffy. Hon viftade med armarna som ett tecken på att vi skulle vara tysta.
När Willow blåse ut ljuset hon höll i handen vände hon sig sakta till dem andra. "Nå?" Frågade Buffy.
"Han är inte kvar."
"Vad menar du?"
"Han är inte kvar i denna demisionen."
Buffy kände hur tårarna brann bakom ögonlocken. "Ursäkta, jag måste..." Sade hon innan hon sprang upp.
"Tror du att hon är... kär i honom?" Frågade Xander. Willow ryckte på axlarna, "det vet jag inte. Men hon sade faktiskt att hon älskade honom."
"Jag kan inte förstå det." Sade Xander. "Hon har valt två vampyrkillar över mig."
Alla fick fram ett lätt skratt. "Så han är alltså död?" Hoppade Giles in. "Inte död." Sade Willow. "Han är bara borta från vår demision."
"Intressant." Sade Giles och kliade sig på huvudet."
"Jaså, tycker du?" Frågade Xander. "Vi är en mindre och vi har fortfarande helvetesgapet efter oss. Och du tycker det är intressant?"
"Xander, lugna dig." Sade Willow samtidigt som hon klappade honom försiktigt på armen.
Han log mot henne, "jaja."
Willow lade tillbaka häxsakerna i lådorna innan hon tog Kennedy i handen, "vi går och fixar lite mat." Sade hon.

"Så, var tror du han är?" Frågade Kennedy. Willow ryckte på axlarna, "jag har absolut ingen aning. Jag har fått större krafter och bättre källor sen jag gjorde formeln där jag blev en... gudinna.... eller koko kan vi väl också säga. Men jag får inte ett spår av var han är."
Kennedy gav ifrån sig en suck av tänkande, "det är konstigt." Willow nickade, "det kan man säga. Men nu fixar vi lite mat." Sade hon och tog Kennedys hand och svängde den fram och tillbaka.

Tårarna rann ner för Buffys kinder. "Det kommer bli bra." Sade Giles och klappade henne på ryggen. "Jag känner mig bara så... tom." Grät hon. "Jag kände verkligen hur mycket jag gillade honom. Vi var ett uselt par men vi var menade för varandra, förstår du?" Giles nickade förstående. "Och det känns som om han är så nära mig. Jag kan känna hans kyssar i mina drömmar."
Giles rynkade äcklat på näsan. Han hatade tanken på Buffy och Spike men var tvungen att acceptera det.
"Jag förstår." Sade han. "Men det kommer bli bättre, det vet du."
"Jag är inte säker." Tårarna höll på att ta över och hon torkade näsan med tröjkanten. "Det känns som om jag är ett stort svart hål som inte kan läkas."
Hon lade i Giles knä och grät tills hon blev helt tom. Giles strök hennes över håret. "Giles, du har alltid varit som en pappa för mig." Sade hon. "Tack." Han log och nickade, "du är som min dotter. Och du kommer alltid vara."