previous; Buffy öppnade dörren in till sitt hus. "Hallå?" Skrek hon och kollade runt. Xander, Willow och Dawn kom ut från köket. Buffy log, "hej." Men deras munnar var raka sträck. Inga leende alls. "Vad är det?" Frågade hon bekymrat. "Det är någon som vill träffa dig", muttrade Xander. Buffys leende försvann också. Spike kom sakta utgående från köket. Han var som vanligt klädd i sin svarta kappa och hans blonderade hår var lite rufsigt. Han log.
"Spike..." Suckade hon lättat.

Buffy's perspektiv.

Jag slängde mig in i hans famn. Åh vad jag hade saknat hans doft. Hans hårda bröst och kramarna. Han omfamnade mig och jag kände hur han drog in min lukt i ett långt andetag. "Buffy." Det var det enda han sade. Han stod helt stilla och höll mig hårt intill sig. Jag drog fingrarna genom hans hår. Jag visste inte om jag skulle göra det eller inte men jag kunde inte hjälpa det - jag kysste hans läppar försiktigt. När jag drog ifrån mitt huvud drog han mig intill sig igen. Han kysste mig, hårdare denna gången. Det var som om hans läpparna hungrade efter mina. Och mina läppar hade precis inget emot det. Men jag kände de andras blickar bränna på oss och släppte motvilligt hans läppar. "Hur... men... var..." Han avbröt mig. "Jag ska berätta allt."
Jag nickade sakta. "Okej." Vi satte alla oss runt köksbordet och jag tog vår uråldriga telefon och ringde Giles. Han kom på mindre än fem minuter och nu satt även han på sin plats.
"Du kan börja." Han nickade menande åt Spike.
"Jag kom till något som liknade himlen. Men jag förstod snabbt att jag inte kunde vara i himlen. Inte efter allt jag har gjort. Sedan träffade jag Anya, och Clem...."
Xander avbröt. "Anya?!" Spike höll upp händerna. "Jag ska förklara om du låter mig berätta klart!" Fräste han.
"Förlåt. Fortsätt."
"Jag vet att vi alla tre inte har varit världens bästa människor. Men jag visste in var vi befann oss. Det var inte himlen och verkligen inte helvetet. Det närmaste helvetet jag kom där var att du inte var där", sade han och log mot mig. Jag log såklart tillbaka med tårar i ögonen. Det var så skönt att se honom igen. När vi stod där i skolan och jag såg hur han sakta men säkert försvann med halsbandet kändes det som om hela min värld försvann.
"Anya..." Xander kollade på Spike.
"Anya ja, hon är också tillbaka. Det var hon som fixade oss tillbaka."
Xander log stort, "det låter som min tjej det."
"Du lämnade henne vid altaret..."
Xander kollade hotfullt mot Spike, "inte ett ord till!"
Jag tog Spike i handen och gick därifrån, upp på övervåningen innan de började bråka på riktigt.
"Vad vill du göra?" frågade jag. Han stannade mig. "Jag vill bara lägga mig. Hålla dig tätt intill mig och aldrig mer behöva resa mig därifrån. Aldrig mer behöva vara utan dig."
Jag log åt tanken. Det lät så bra. "Du kommer aldrig mer behöva vara utan mig. Om du lovar mig att jag aldrig mer kommer behöva vara utan dig." Han log stort och skrattade svagt. "Det är en deal."
Jag ledde han in i mitt sovrum. Jag lade mig i sängen och han lade sig tätt bakom mig. Jag lade mig närmre honom och hans lade sin arm över min midja och klämde hårt. "Jag älskar dig." Viskade han. "Och jag älskar dig", sade jag. Jag menade det. Jag älskade honom. Han borde veta det vid detta laget. Jag vände mig mot honom och satte mig upp lite.
"Vad är det?" frågade han bekymrat.
"Spike..." Började jag. Jag såg på hans ansiktsuttryck att han var orolig. Tårarna började rinna ner för mina kinder. Han torkade bort dem med sin hand. "Buffy?"
Jag försökte hindra tårarna men det gick inte. "Du förstår inte hur orolig jag har varit. Och hur mycket jag har saknat dig!" utbrast jag. Han log. "Hur tror du det har varit för mig då?" frågade han.
Jag skrattade lätt mellan tårarna. "Jag skräms inte av allt jag ser dagligen. Alla monster och allt jag behöver möta. Jag kan handskas demoner, spöken, döden, vampyrer, vänner och allt det där. Inget av det skrämmer mig. Det enda som skrämmer är vad jag känner för dig. Vad vi har. Vår kärlek."
Han log och drog min ännu närmre, "du behöver inte vara rädd", sade han. "Jag känner samma sak."

Xander's perspektiv.

"Jag ska gå och prata med Anya", sade jag och reste mig från stolen. "Men du vet hur inte ens var hon är", sade Willow. "Och hon kanske inte ens vill träffa dig", lade Kennedy till. Jag kollade surt på henne. "Jag ver precis var hon är. Sen får vi väl se om hon vill träffa mig eller inte." Jag skyndade mig ut innan de hann säga något annat.
Regnet vräkte ner där ute, mina fötter plaskade i de djupa pölarna som hade bildats på marken. Sunnydale. Jo visst.
Jag gick raka vägen till vår gamla lägenhet. Jag visste att jag skulle hitta henne där. Hon älskade den platsen. Jag kunde se hennes besvikna ansikte när hon upptäckte att den inte fanns längre.

Jag såg henne sitta där i regnet. Hennes hår låg fastklistat mot ansiktet och sminket hade runnit. "Anya..." sade jag med svag röst. Jag var så glad och se henne. Hur hon än såg ut var hon alltid lika vacker. Hon kollade upp på mig men vek av med blicken lika snabbt igen. Jag satte mig bredvid henne.
Jag lade en hand på hennes axel. "Jag vet att jag lämnade dig på vårt bröllop och allt. Men vi hade den där sista natten. Den var väl ganska bra?" Jag behövde någon form av bekräftelse av att hon fortfarande brydde sig om oss. "Perfekt." svarade hon. Jag rörde inte en min men inuti sken jag av lycka.
"Jag hade tänkt berätta om lägenheten", sade jag. "Men du har liksom inte varit... här." Hon kollade på mig. "Jag var död, Xander." Det lät så ironiskt i mitt huvud men det var sannigen. "Jag vet", sade jag. "Men det jag vill komma fram till är att jag har saknat dig."
Jag tyckte jag såg ett svagt leende bildas i hennes mungipor. Hon slängde sig på mig och kysste mig hårt. Jag besvarade kyssen och log samtidigt. Samma gamla Anya. Lika galen. Lika sexgalen. Jag skrattade nästan åt tanken. Anya. Min Anya. Jag stoppade henne lite och tog hennes huvud i mina händer. "Anya. Jag älskar dig. Jag är ledsen att jag gjorde som jag gjorde. Jag blev bara rädd. Rädd för framtiden, vad som väntade. Vill du börja om? Jag förstår om du inte vill men jag måste i alla fall chansa, annars kommer jag aldrig få reda på det."
Hon log snett. På bara ett sätt hon kunde. "Ja, jag vill. Jag älskar dig med", sade hon och slängde sig på mig igen. Jag tog ett hårdare tag om hennes nacke och tryckte henne in mot mig. Jag kände hennes lukt. Jag hade saknat den. Fast hennes hår var blött av regnet kunde jag känna den igenkänliga, ljuvliga doften av hennes schampoo.

Vi måste ha somnat där på trottoaren. För jag vaknade av att Anya står upp och viftar med händerna i luften med ett skräckslaget ansiktsuttryck. "KANINER! KANINER! TA BORT DEEEEM!" Jag skrattade tyst åt henne. "Anya, älskling, här är inga kaniner. Du drömmer."
"KANIIIIIIINER! DESSA JÄVLA KANINER! TA BORT DEEEEM!!!" Jag drog henne in i min famn. "Här är inga kaniner." Hon öppnade ögonen. "Kaninerna?" frågade hon. "Du drömde", skrattade jag.

Buffy's perspektiv.

Jag lyssnade på Spikes lugna andetag. Det fanns inget bättre ljud. Jag kunde ligga i timmar och lyssna på det. Jag puttade försiktigt på honom. Jag såg att solen var uppe för längesen och att det antagligen närmade sig eftermiddag. "Spike. Vi måste gå upp." Han öppnade ögonen och kysste mig hårt. Hur kunde han alltid vara så pigg?

Solen hade precis gått ner, jag och Spike gick hand i hand genom det man knappt kunde kalla stan. Det kändes skönt att kunna göra det. Gå hand i hand som ett normalt par.
"Nämen oj, vilka har vi här? Är det inte Ken och Barbie?"
Både jag och Spike vände oss snabbt om. Spike suckade. "Allvarligt? Angelus? Igen?!"
Jag himlade med ögonen, "igen."
"Så, Buffy, den där bullen du pratade om, den är alltså klar nu då?"
Spike kollade oförstående på mig. "Jag förklarar sen", suckade jag. Angelus skrattade. "Jag menade inte att göra någon orolig", sade han och kollade på Spike. "Ni är så gulliga så. Låt inte mig störa."
"Det är liksom redan för sent", sade jag.
Angelus skrattade igen, mer hånfullt denna gången. "Jag har hört att din pappa har det väldigt bra i Los Angeles för tillfället." Han sade det på ett ironiskt sätt, sedan log han snett och var borta innan vi hann blinka.

previous; "Beställa pizza och sova på golvet med sovsäckar. Som utflykt?" Dawn nickade, "deal." Jag log och gick och ringde pizzerian. Jag kom tillbaka och fick se Dawns äcklade min. "Vad är det?" Frågade jag. "Blod." Jag kollade på väggen. "Välkommen tillbaka älskling." Var inskrivet i blod. "Angel." Suckade jag. "Gör det något om vi sover där uppe?" Frågade Dawn. Jag skakade på huvudet, "absolut inte. Pizzan kommer snart." Hon log. "Dawn, du vet att jag älskar dig va? Jag säger det allt för sällan." Hon log, "ja det gör du. Detsamma." Jag lade armen över hennes axlar och ledde henne till trappan, "vi väntar där uppe på pizzan!"


"Dawn! Dags för skola!" Buffy sprang upp för trappan och drog av täcker från Dawn som grymtade något och vände sig om. "Upp!" Dawn öppnade försiktigt ögonen och kisade. "Kan du inte ta ner persienen i alla fall?" Mumlade hon. Buffy skakade på huvudet. "Nej. Du ska upp. Det är skola." Dawn satte sig upp och gned sig tre gånger i tinningarna. "Jag tror jag är sjuk." Buffy visste att hon ljög. "Jag är inte dum", sade hon. "Jag har också varit tonåring." Dawn suckade och reste sig ur sängen. Buffy stod kvar vid dörröpnningen. Dawn vände sig mot henne. "Kan man få byta om ifred eller?" Buffy höll ursäktande upp händerna och gick ut. Ytterdörren smällde igen där nere. Buffy skyndade sig ner för trappan och möttes av Xander och Willows leende. "Hej, Buff!" Sade Xander glatt. "Hemskt vad du är glad." Fnissade Buffy.
"Ska vi alla följa Dawn till skolan?" Frågade Willow.
"Visst", sade Buffy.
Dawn kom ner för trappan och alla tre vände sig mot henne och log. "Vad är det nu?" Frågade hon bekymrat.
"Vi ska följa dig till skolan!" Sade Willow och log ett sånt leende som bara hon kunde göra. Dawn suckade. "Ni skojar."
Hon gick ut i köket och lade pålägg på mackorna som redan stod framme.

Skolan såg ut precis som den alltid hade gjort. Fast staden nästan precis hade blivit återuppbyggd var skolgården full av ivriga elever. "Sunnydale, staden som försvann." Alla pratade om det. Och det var såklart ett mirakel att de hade lyckats få tillbaka hela staden. Inte ens Buffy förstod hur det hade gått till. Det borde ha tagit en evighet men det hade knappt tagit två år. Dawn skulle börja sista året i high school. Buffy kom ihåg sitt sista år som om det vore igår. Året allt hade blivit fel. Året som skulle bli hennes och hennes vänners bästa. Skolan hade blivit sprängd i bitar, Faith låg i koma, Angel lämnade henne och åkte till Los Angeles. Det enda possitiva var väl att rektorn blev uppäten av borgmästaren. Borgmästaren - en uråldrig demon som valde att uppmana sig exakt på deras avslutning. "Jag går in nu." Dawn puttade på Buffy som hade fastnat i sina tankar. Hon kramade om henne. "Hejdå Dawn, ha en bra dag."
"Detsamma."
"Jag sticker ner och ser hur det går för Giles med magic box. Ses vi sen?" Willow och Xander nickade.

Magic box var nog det enda de inte hade lagt ner så mycket tid på att bygga upp igen. Skylten satt helt snett och alla saker från affären var såklart borta och ingen hade brytt sig tillräckligt mycket för att skaffa nya. Buffy öppnade dörren och som vanligt hördes det igenkänliga ljudet av klockan som ringde varje gång man öppnade. Den kunde de sätta tillbaka ja. "Giles?" Han kom fram från bakrummet. "Åh Buffy", sade han. "Vad bra att du kom. Jag skulle behöva lite hjälp." Buffy suckade, "såklart." Men hon hade inget emot det. Tvärtom. Hon var glad att kunna hjälpa till med normala saker för en gång skull. "Vad vill du ha hjälp med?" Giles lutade sig över glasdisken. "Jag vill att du beställer hem det som står på denna lappen." Han räckte en lång lapp till Buffy. Hon läste igenom den. Salvia, drakblod, levande hand, claddagh ring, silverkors, vigvatten, pentagram halsband, vita kritor, osiris urna, rökelser och mycket mer. Great, det var det normala. Vad hade hon förväntat sig?
"Men Giles, osiris urna är nästan helt omöjlig att hitta."
"Kolla Ebay!" Sade han och gick in i bakrummet igen. Buffy satte sig vid Giles gamla macbook. Det måste var den äldsta modellen. Minst. Det skulle inte förvåna henne om han hade tillverkat den själv innan de ens fanns.
Osiris urna fanns, förvånadsvis - på Ebay. Hur kunde Giles alltid veta? Men vad behövde han den till? Var han rädd att någon av oss skulle dö igen, eller vad hade han planerat? Men det var väl alltid bäst att vara på den säkra sidan. Speciellt nu med Angelus och allt.

Buffy öppnade dörren in till sitt hus. "Hallå?" Skrek hon och kollade runt. Xander, Willow och Dawn kom ut från köket. Buffy log, "hej." Men deras munnar var raka sträck. Inga leende alls. "Vad är det?" Frågade hon bekymrat. "Det är någon som vill träffa dig", muttrade Xander. Buffys leende försvann också. Spike kom sakta utgående från köket. Han var som vanligt klädd i sin svarta kappa och hans blonderade hår var lite rufsigt. Han log.
"Spike..." Suckade hon lättat.

previous; "Du kommer få se henne." Försäkrade Clem. Jag kollade förvånat på honom. Han pekade neråt och fick se Buffys gyllenblonda lockar studsa mot hennes axlar samtidigt som hon tränade med Giles. "Buffy." Suckade jag lättat. Hennes ansiktsuttryck var spänt men hennes underbara leende fanns ändå på läpparna. "Ser du?" Frågade Clem. Jag nickade, "jag måste få träffa henne."
"Det blir nog lite svårare. Hur kommer man härifrån?"
"Hur ska jag veta det?" Svarade jag. "Det är det jag menar." Sade Clem.
"Jag vet inte hur. Jag vet verkligen inte. Men jag måste härifrån. Jag måste träffa henne."

(buffys perspektiv.)

"Vi ska tillbaka till Sunnydale!" Sade Giles och lade ner tidningen och rättade till glasögonen. Jag kollade förvånat på honom, "om du har glömt Giles, så finns inte sunnydale längre." Han log och tog upp tidningen och kastade den till mig, med min reflexer fångade jag den med ett ryck i luften. Det visades stort och tydligt på förstasidan. "SUNNYDALE ÅTERUPPBYGGT!" Jag kunde inte bestämma mig om det var dåligt eller bra, för Giles var det tydligen bra. "Har vi det inte bra här?" Frågade jag. "Det är vårt hem, Buffy." Jag nickade, "jag antar jag ska börja packa." Benen kändes lättare på väg upp för trappan, jag var exalterad på hur de andra skulle reagera på nyheten. "Xander, Willow, Dawn, Kennedy!" Alla kom utspringandes från ett rum. Jag höjde på ögonbrynen och flinade, "vad har ni gjort då?" Dawn slog mig på armen, "kul."
De kollade länge på mig till slut gav Xander upp tystnaden, "vad är det?" Jag log, "vi ska tillbaka till Sunnydale." Willow vred på munnen, "är det inte ganska omöjligt. Hela sunnydale liksom... bom, bam och POFF!" Hon biftade och svängde med händerna och fick som vanligt alla att skratta med sina dåliga förklaringar.
Jag ryckte på axlarna, "det har blivit uppbyggt igen tydligen."
"Det var roligt så länge det varade." Sade Xander och suckade. "Äh kom igen, demonbrudarna är nog fortfarande kvar." Han kollade surt på mig. "Förlåt." Fnissade jag. "Packa!" Sade jag och sprang in i mitt rum och började packa mig egen väska. En ful, gammal och brun väska som säkert hade varit min mammas. Det såg ut som hennes stil. "Är ni redo att åka?" Jag hörde Giles skrika från nedervåningen. Redan? Jag packade ner de sista sakerna i väskan och stängde dragkedjan. Jag tog en sista titt på det lilla rummet och mötte sedan dom andra i hallen. "Redo att åka hem?" Willow nickade ivrigt, "kan knappt vänta." Jag nickade och log, "kom igen då!"
Vi trängdes nerför trappan och möttes av Giles som stod packad och färdig. "Flyget går om en timme. Skynda er." Vi trängde oss in i Giles lilla bil och åkte till flygplatsen.

En timme senare satt vi på flyget tillbaka till Sunnydale. "Ska det bli kul att komma tillbaka till skolan igen Dawn?" Frågade Willow. Dawn kollade på mig, "kom igen! Måste jag börja skolan igen?!" Jag nickade, "absolut."
Flygplanet landade och mörkret hade precis lagt sig ute. "Precis som förr." Suckade jag.
"Jag får faktiskt rysningar av det här stället." Sade Kennedy. Willow gick fram och tog henne i handen, "så läskigt är det väl inte." Hon rynkade på pannan, "vi bor ovanför helvetesgapet!" Jag skrattade, "det har hon faktiskt rätt med."
"Välkommen hem älskling." Alla vände sig om samtidigt och möttes av Angel med ett stort flin på läpparna. "Angelus?" Frågade Kennedy. Alla nickade till svar. Det var inte så svårt att märka, på rösten och på ansiktsuttrycket. "Angelus. Igen, verkligen?" Jag fnös åt honom. "Det är patetiskt." Sade jag. "Lyckas du inte hålla kvar din själ? Och du klagade på Spike. Oj oj." Han skrattade, högt och tydligt. "Trevligt att råkas igen." Sedan var han försvunnen. Jag skakade på huvudet, "vårt problem igen?" Jag kollade på Giles som nickade ivrigt, "vi har ju knappt haft någonting att göra! Jag längtar efter att få packa upp mina böcker. Jag hoppas dom har byggt upp min lägenhet igen..." Sedan började han gå och vi andra gick efter.
De hade byggt upp allting som förr, huset såg exakt likadant ut och jag kände mig lättad över att vara hemma. Jag steg in genom dörren men möttes av ett tomt hus, "just det... Möbler."
Dawn stannade bakom mig, "Buffy! Var ska vi sova?" Jag rynkade pannan och vred på munnen, "förlåt?" Hon viftade med händerna, "whatever."
"Beställa pizza och sova på golvet med sovsäckar. Som utflykt?" Dawn nickade, "deal." Jag log och gick och ringde pizzerian. Jag kom tillbaka och fick se Dawns äcklade min. "Vad är det?" Frågade jag. "Blod." Jag kollade på väggen. "Välkommen tillbaka älskling." Var inskrivet i blod. "Angel." Suckade jag. "Gör det något om vi sover där uppe?" Frågade Dawn. Jag skakade på huvudet, "absolut inte. Pizzan kommer snart." Hon log. "Dawn, du vet att jag älskar dig va? Jag säger det allt för sällan." Hon log, "ja det gör du. Detsamma." Jag lade armen över hennes axlar och ledde henne till trappan, "vi väntar där uppe på pizzan!"

previous; Giles rynkade äcklat på näsan. Han hatade tanken på Buffy och Spike men var tvungen att acceptera det.
"Jag förstår." Sade han. "Men det kommer bli bättre, det vet du."
"Jag är inte säker." Tårarna höll på att ta över och hon torkade näsan med tröjkanten. "Det känns som om jag är ett stort svart hål som inte kan läkas."
Hon lade i Giles knä och grät tills hon blev helt tom. Giles strök hennes över håret. "Giles, du har alltid varit som en pappa för mig." Sade hon. "Tack." Han log och nickade, "du är som min dotter. Och du kommer alltid vara."


(Spikes perspektiv)

Jag kände en hård smäll mot min rygg men samtidigt var det som om jag svävade. "Buffy?" Det var det första jag fick upp i mitt huvud. Buffy. Var var hon? "Buffyyy?" Min röst ekade och nådde inte längre än till närmsta täta vägg. "Var är jag?" Jag hörde ett lätt, retligt skratt. "Du är inte kvar på jorden i alla fall."
Jag vände mig om och snubblade nästan på min långa, svarta jacka. En stor stol fick skapelse framför mig. Jag såg dem kvinnliga ansiktsdragen och den smala, formade kroppen. Den bruna håret var uppsatt i en en fin frisyr på huvudet och i handen höll hon champange.
"Bloody hell... Anya?!" Utbrast jag. "I egen, hög person."
"Bloody hell..." Upprepade jag men kom snabbt på andra tankar igen. "Var är jag? Är jag i himmeln?"
Hon skrattade, "himmeln? Snarare helvetet." Jag sparrade upp ögonen, "hur kan jag vara i helvetet?" Hon fnös, "hur hade du inte kunnat vara i helvetet?"
"Okej, där hade du en poäng. Men jag fick min själ tillbaka." Hon viftade lugnande med handen, "lugna dig, vi är inte i helvetet. Jag vet inte var vi är."
"Vänta..." Fick jag fram. "Är du drottning här?!" Hon log, "typ." Jag fick upp handen till huvudet och kände blodet som gick från pannan till kinden. "Vad hände?"
"Kommer du inte ihåg?" Frågade hon. "Du räddade alla, med hjälp av halsbandet. Fast själv sögs du in i det."
"Och du dog?" Frågade jag. "hey! Jag dog inte." Jag tittade på henne med rynkad panna, "eh jo det gjorde du."
Hon suckade, "ja okej då. Men jag gillar inte att uttrycka det så."
"Hur ska man uttrycka det då?" Hon ryckte på axlarna till svar. "Men hur kan det komma sig att vi båda är här fast du är död och jag typ bara sögs in i, eh... halsbandet."
"Fråga inte mig."
"Du är drottningen." Hennes röda tunga syntes och skrattet bubblade upp i mig. Vad hade hänt med mig? Hur kunde jag vara så glad? Sen jag hade blivit vampyr hade jag nog skrattat runt 50 gånger av lycka.
"Jag vet ingenting, okej?"
"Okej." Sade jag och höll upp händerna i försvar. "Men varför är allt så vitt?"
"Fortfarande, jag vet inte."
"Okej, okej."
"Hey, var är jag?" Både jag och Anya vände oss hastigt om. "Clem?!" Utbrast jag fövånat. Jag gick fram till honom och slog honom på ryggen. "Hur är det kompis?"
"Jag är död, och du frågar hur det är?" Jag ursäktade mig, "men det är inte säkert att du är död. Jag är inte död i alla fall. Jag sögs bara in i halsbandet."
"Låter mycket bättre." Svarade han. Jag himlade med ögonen, "jag är allvarlig."
Sedan suckade jag och satte mig ner, "buffy." Viskade jag. "Hon lever." Sade Anya glatt. "Det är inte det. Jag kanske aldrig mer får se henne."
"Du kommer få se henne." Försäkrade Clem. Jag kollade förvånat på honom. Han pekade neråt och fick se Buffys gyllenblonda lockar studsa mot hennes axlar samtidigt som hon tränade med Giles. "Buffy." Suckade jag lättat. Hennes ansiktsuttryck var spänt men hennes underbara leende fanns ändå på läpparna. "Ser du?" Frågade Clem. Jag nickade, "jag måste få träffa henne."
"Det blir nog lite svårare. Hur kommer man härifrån?"
"Hur ska jag veta det?" Svarade jag. "Det är det jag menar." Sade Clem.
"Jag vet inte hur. Jag vet verkligen inte. Men jag måste härifrån. Jag måste träffa henne."

Bianca om Buffy the vampire slayer season 8 - It feels like you're near me.:
Den är ju jätte bra!!! Oh shit vad jag lipade när spike dog.. herre! Eller när Fred/Illyria och Wesley har sin döds/kärleks scen i säsong 5 av Angel!!
Men i alla fall: Fortsätt skriv, kan inte vänta tills nästa del!! :D xx

svar; Åh, tack så jätte mycket! Blir super glad! Ja jag med, har nog sett det avsnittet 20000 gånger men lipar lika mycket. Likadant när Anya dör. Åh ja. Dem tar bort alla bra karektärer. Och hur kan Angel ens sluta så?! Olagligt! Men tack så jätte mycket iaf, om jag hinner så kommer ett nytt i morgon! :) xx

Buffy hörde det störade tickande ljudet från klockan i hallen. "Giles?" Hon hörde sin egna gälla, nervösa röst. "Det har snart gått två dagar. Var håller han hus?" Giles kom in och satte sig på stolen bredvid henne och putsade sina glasögon. "Han kommer nog snart." Sade Giles med sin brittiska dialekt.
Willow kom instudsande med Kennedy bredvid sig. Buffy reste sig upp, "hittade du något?" Frågade hon Willow. Willow skakade på huvudet, "min spårningsformell visade ingenting."
Buffy suckade och sprang upp för den lilla spiralltrappan. Sen Sunnydale försvann har dem bott i ett litet hus i Londons minsta kvarte. "Xander?" Skrek hon. Xander hade förlorat allting som betydde något för honom, Anya. Och därav satt han på sitt rum dagarna i enda och läste. "Xander?" Buffy öppnade dörren till hans rum och fick möta en förvånad Xander. "Vad är det Buffy?" Frågade han. "Har någonting hänt?" Buffy skakade på huvudet, "nej, men har du hört något av Spike?" Denna gången var det Xanders tur att skaka på huvudet, "nej. Vadådå?"
"Han har inte hört av sig. Jag börjar undra om någonting har hänt." Suckade Buffy.
Xander gick fram och kramade Buffy hårt, "det löser sig." Sade han. Buffy log, "tack. Hur är det förresten?"
Han log lite snett, "bättre." Hon log och klappade honom på kinden. "Du är min klippa, Xander."

Vardagsrummet var litet och alla fick trängas för att få plats. Alla satt i en ring runt Willow som skulle prova sin formell igen. Hon började babbla några konstiga ord som ingen förstod. Som vanligt blev hennes hår svart till en början med avtog sedan till hennes vanliga, röd-orangea hår. "Hittar du något?" Viskade Buffy. Hon viftade med armarna som ett tecken på att vi skulle vara tysta.
När Willow blåse ut ljuset hon höll i handen vände hon sig sakta till dem andra. "Nå?" Frågade Buffy.
"Han är inte kvar."
"Vad menar du?"
"Han är inte kvar i denna demisionen."
Buffy kände hur tårarna brann bakom ögonlocken. "Ursäkta, jag måste..." Sade hon innan hon sprang upp.
"Tror du att hon är... kär i honom?" Frågade Xander. Willow ryckte på axlarna, "det vet jag inte. Men hon sade faktiskt att hon älskade honom."
"Jag kan inte förstå det." Sade Xander. "Hon har valt två vampyrkillar över mig."
Alla fick fram ett lätt skratt. "Så han är alltså död?" Hoppade Giles in. "Inte död." Sade Willow. "Han är bara borta från vår demision."
"Intressant." Sade Giles och kliade sig på huvudet."
"Jaså, tycker du?" Frågade Xander. "Vi är en mindre och vi har fortfarande helvetesgapet efter oss. Och du tycker det är intressant?"
"Xander, lugna dig." Sade Willow samtidigt som hon klappade honom försiktigt på armen.
Han log mot henne, "jaja."
Willow lade tillbaka häxsakerna i lådorna innan hon tog Kennedy i handen, "vi går och fixar lite mat." Sade hon.

"Så, var tror du han är?" Frågade Kennedy. Willow ryckte på axlarna, "jag har absolut ingen aning. Jag har fått större krafter och bättre källor sen jag gjorde formeln där jag blev en... gudinna.... eller koko kan vi väl också säga. Men jag får inte ett spår av var han är."
Kennedy gav ifrån sig en suck av tänkande, "det är konstigt." Willow nickade, "det kan man säga. Men nu fixar vi lite mat." Sade hon och tog Kennedys hand och svängde den fram och tillbaka.

Tårarna rann ner för Buffys kinder. "Det kommer bli bra." Sade Giles och klappade henne på ryggen. "Jag känner mig bara så... tom." Grät hon. "Jag kände verkligen hur mycket jag gillade honom. Vi var ett uselt par men vi var menade för varandra, förstår du?" Giles nickade förstående. "Och det känns som om han är så nära mig. Jag kan känna hans kyssar i mina drömmar."
Giles rynkade äcklat på näsan. Han hatade tanken på Buffy och Spike men var tvungen att acceptera det.
"Jag förstår." Sade han. "Men det kommer bli bättre, det vet du."
"Jag är inte säker." Tårarna höll på att ta över och hon torkade näsan med tröjkanten. "Det känns som om jag är ett stort svart hål som inte kan läkas."
Hon lade i Giles knä och grät tills hon blev helt tom. Giles strök hennes över håret. "Giles, du har alltid varit som en pappa för mig." Sade hon. "Tack." Han log och nickade, "du är som min dotter. Och du kommer alltid vara."