Buffy hörde det störade tickande ljudet från klockan i hallen. "Giles?" Hon hörde sin egna gälla, nervösa röst. "Det har snart gått två dagar. Var håller han hus?" Giles kom in och satte sig på stolen bredvid henne och putsade sina glasögon. "Han kommer nog snart." Sade Giles med sin brittiska dialekt.
Willow kom instudsande med Kennedy bredvid sig. Buffy reste sig upp, "hittade du något?" Frågade hon Willow. Willow skakade på huvudet, "min spårningsformell visade ingenting."
Buffy suckade och sprang upp för den lilla spiralltrappan. Sen Sunnydale försvann har dem bott i ett litet hus i Londons minsta kvarte. "Xander?" Skrek hon. Xander hade förlorat allting som betydde något för honom, Anya. Och därav satt han på sitt rum dagarna i enda och läste. "Xander?" Buffy öppnade dörren till hans rum och fick möta en förvånad Xander. "Vad är det Buffy?" Frågade han. "Har någonting hänt?" Buffy skakade på huvudet, "nej, men har du hört något av Spike?" Denna gången var det Xanders tur att skaka på huvudet, "nej. Vadådå?"
"Han har inte hört av sig. Jag börjar undra om någonting har hänt." Suckade Buffy.
Xander gick fram och kramade Buffy hårt, "det löser sig." Sade han. Buffy log, "tack. Hur är det förresten?"
Han log lite snett, "bättre." Hon log och klappade honom på kinden. "Du är min klippa, Xander."

Vardagsrummet var litet och alla fick trängas för att få plats. Alla satt i en ring runt Willow som skulle prova sin formell igen. Hon började babbla några konstiga ord som ingen förstod. Som vanligt blev hennes hår svart till en början med avtog sedan till hennes vanliga, röd-orangea hår. "Hittar du något?" Viskade Buffy. Hon viftade med armarna som ett tecken på att vi skulle vara tysta.
När Willow blåse ut ljuset hon höll i handen vände hon sig sakta till dem andra. "Nå?" Frågade Buffy.
"Han är inte kvar."
"Vad menar du?"
"Han är inte kvar i denna demisionen."
Buffy kände hur tårarna brann bakom ögonlocken. "Ursäkta, jag måste..." Sade hon innan hon sprang upp.
"Tror du att hon är... kär i honom?" Frågade Xander. Willow ryckte på axlarna, "det vet jag inte. Men hon sade faktiskt att hon älskade honom."
"Jag kan inte förstå det." Sade Xander. "Hon har valt två vampyrkillar över mig."
Alla fick fram ett lätt skratt. "Så han är alltså död?" Hoppade Giles in. "Inte död." Sade Willow. "Han är bara borta från vår demision."
"Intressant." Sade Giles och kliade sig på huvudet."
"Jaså, tycker du?" Frågade Xander. "Vi är en mindre och vi har fortfarande helvetesgapet efter oss. Och du tycker det är intressant?"
"Xander, lugna dig." Sade Willow samtidigt som hon klappade honom försiktigt på armen.
Han log mot henne, "jaja."
Willow lade tillbaka häxsakerna i lådorna innan hon tog Kennedy i handen, "vi går och fixar lite mat." Sade hon.

"Så, var tror du han är?" Frågade Kennedy. Willow ryckte på axlarna, "jag har absolut ingen aning. Jag har fått större krafter och bättre källor sen jag gjorde formeln där jag blev en... gudinna.... eller koko kan vi väl också säga. Men jag får inte ett spår av var han är."
Kennedy gav ifrån sig en suck av tänkande, "det är konstigt." Willow nickade, "det kan man säga. Men nu fixar vi lite mat." Sade hon och tog Kennedys hand och svängde den fram och tillbaka.

Tårarna rann ner för Buffys kinder. "Det kommer bli bra." Sade Giles och klappade henne på ryggen. "Jag känner mig bara så... tom." Grät hon. "Jag kände verkligen hur mycket jag gillade honom. Vi var ett uselt par men vi var menade för varandra, förstår du?" Giles nickade förstående. "Och det känns som om han är så nära mig. Jag kan känna hans kyssar i mina drömmar."
Giles rynkade äcklat på näsan. Han hatade tanken på Buffy och Spike men var tvungen att acceptera det.
"Jag förstår." Sade han. "Men det kommer bli bättre, det vet du."
"Jag är inte säker." Tårarna höll på att ta över och hon torkade näsan med tröjkanten. "Det känns som om jag är ett stort svart hål som inte kan läkas."
Hon lade i Giles knä och grät tills hon blev helt tom. Giles strök hennes över håret. "Giles, du har alltid varit som en pappa för mig." Sade hon. "Tack." Han log och nickade, "du är som min dotter. Och du kommer alltid vara."