previous; Giles rynkade äcklat på näsan. Han hatade tanken på Buffy och Spike men var tvungen att acceptera det.
"Jag förstår." Sade han. "Men det kommer bli bättre, det vet du."
"Jag är inte säker." Tårarna höll på att ta över och hon torkade näsan med tröjkanten. "Det känns som om jag är ett stort svart hål som inte kan läkas."
Hon lade i Giles knä och grät tills hon blev helt tom. Giles strök hennes över håret. "Giles, du har alltid varit som en pappa för mig." Sade hon. "Tack." Han log och nickade, "du är som min dotter. Och du kommer alltid vara."


(Spikes perspektiv)

Jag kände en hård smäll mot min rygg men samtidigt var det som om jag svävade. "Buffy?" Det var det första jag fick upp i mitt huvud. Buffy. Var var hon? "Buffyyy?" Min röst ekade och nådde inte längre än till närmsta täta vägg. "Var är jag?" Jag hörde ett lätt, retligt skratt. "Du är inte kvar på jorden i alla fall."
Jag vände mig om och snubblade nästan på min långa, svarta jacka. En stor stol fick skapelse framför mig. Jag såg dem kvinnliga ansiktsdragen och den smala, formade kroppen. Den bruna håret var uppsatt i en en fin frisyr på huvudet och i handen höll hon champange.
"Bloody hell... Anya?!" Utbrast jag. "I egen, hög person."
"Bloody hell..." Upprepade jag men kom snabbt på andra tankar igen. "Var är jag? Är jag i himmeln?"
Hon skrattade, "himmeln? Snarare helvetet." Jag sparrade upp ögonen, "hur kan jag vara i helvetet?" Hon fnös, "hur hade du inte kunnat vara i helvetet?"
"Okej, där hade du en poäng. Men jag fick min själ tillbaka." Hon viftade lugnande med handen, "lugna dig, vi är inte i helvetet. Jag vet inte var vi är."
"Vänta..." Fick jag fram. "Är du drottning här?!" Hon log, "typ." Jag fick upp handen till huvudet och kände blodet som gick från pannan till kinden. "Vad hände?"
"Kommer du inte ihåg?" Frågade hon. "Du räddade alla, med hjälp av halsbandet. Fast själv sögs du in i det."
"Och du dog?" Frågade jag. "hey! Jag dog inte." Jag tittade på henne med rynkad panna, "eh jo det gjorde du."
Hon suckade, "ja okej då. Men jag gillar inte att uttrycka det så."
"Hur ska man uttrycka det då?" Hon ryckte på axlarna till svar. "Men hur kan det komma sig att vi båda är här fast du är död och jag typ bara sögs in i, eh... halsbandet."
"Fråga inte mig."
"Du är drottningen." Hennes röda tunga syntes och skrattet bubblade upp i mig. Vad hade hänt med mig? Hur kunde jag vara så glad? Sen jag hade blivit vampyr hade jag nog skrattat runt 50 gånger av lycka.
"Jag vet ingenting, okej?"
"Okej." Sade jag och höll upp händerna i försvar. "Men varför är allt så vitt?"
"Fortfarande, jag vet inte."
"Okej, okej."
"Hey, var är jag?" Både jag och Anya vände oss hastigt om. "Clem?!" Utbrast jag fövånat. Jag gick fram till honom och slog honom på ryggen. "Hur är det kompis?"
"Jag är död, och du frågar hur det är?" Jag ursäktade mig, "men det är inte säkert att du är död. Jag är inte död i alla fall. Jag sögs bara in i halsbandet."
"Låter mycket bättre." Svarade han. Jag himlade med ögonen, "jag är allvarlig."
Sedan suckade jag och satte mig ner, "buffy." Viskade jag. "Hon lever." Sade Anya glatt. "Det är inte det. Jag kanske aldrig mer får se henne."
"Du kommer få se henne." Försäkrade Clem. Jag kollade förvånat på honom. Han pekade neråt och fick se Buffys gyllenblonda lockar studsa mot hennes axlar samtidigt som hon tränade med Giles. "Buffy." Suckade jag lättat. Hennes ansiktsuttryck var spänt men hennes underbara leende fanns ändå på läpparna. "Ser du?" Frågade Clem. Jag nickade, "jag måste få träffa henne."
"Det blir nog lite svårare. Hur kommer man härifrån?"
"Hur ska jag veta det?" Svarade jag. "Det är det jag menar." Sade Clem.
"Jag vet inte hur. Jag vet verkligen inte. Men jag måste härifrån. Jag måste träffa henne."